2016-06-03: Dansa på min grav

Det här blir mitt sista inlägg i Världen får vänta. Det har varit fantastiskt roligt att prova att blogga och väldigt skönt att få skriva av mig under året som gått. Jag vill tacka allra ödmjukast för all pepp och glada tillrop från er, mina kära läsare! Ert stöd under sjukdomstiden har varit ovärderligt. I skrivande stund tvivlar jag på att ni har läst det sista av mig. Världen får vänta har gett blodad tand och jag tänker fortsätta skriva i höst, även om det blir under andra former.

Idag för ett år sen vändes min och min familjs tillvaro upp och ner när vi fick beskedet att jag hade en tumör (se mitt första inlägg här). En stor, elakartad tumör. Tiden stannade. Jag planerade för min bortgång, för att städa och röja, att skriva testamente och förbereda min man och mina barn på en fortsättning utan mig.

Istället fick vi positivt efter positivt besked. Cancern hade inte spridit sig, tumören togs bort relativt snabbt, ingen spridning i lymfkörtlarna kunde detekteras. Jag erbjöds cellgiftsbehandling som en säkerhetsåtgärd för att minimera risken att någon mikroskopisk cancercell klarat sig undan i en vrå.

Att ställas inför min egen dödlighet har varit något av det bästa – och svåraste – som hänt mig. Aldrig förut har jag sett hur mycket jag har, aldrig har jag uppskattat familj, vänner, kollegor eller grannar mer. Aldrig har jag insett hur oerhört tillfredsställande de små ögonblicken kan vara, hur underbar en soluppgång, en barnhand i min, en kopp kaffe kan bli. Inget har fattats mig. Jag har varit älskad och omhuldad. Jag har levt i åsiktsfrihet och sluppit undan krig och förtryck. Jag har ätit mig mätt varje dag och sovit varmt och torrt varenda natt – i hela mitt liv. Aldrig någonsin har jag stannat upp och njutit av denna lyx.

Det senaste året har många frågat mig om jag har skrivit någon ”Bucket List” efter sjukdomstiden? Jag svarar ja och ser förväntan tändas i deras ögon. Ligger ”bestiga Kilimanjaro” före eller efter ”simma med delfiner” i prioriteringsordning?

-”Fast det står bara en sak på min lista”, brukar jag svara. ”Att få se mina barn växa upp.”

För det när det verkligen gäller, ja, då är det vad det hela landar i. Att få finnas och umgås med de man känner och älskar. Att stötta, hjälpa, uppmuntra. Att skapa minnen tillsammans.

För så här är det: vi lever nu. Just i denna stund, just nu, lever vi. Och vi vet inte ett endaste dugg om vad som ska komma härnäst. När dagarna är slut är de slut, det är helt enkelt inte förhandlingsbart. Att rusa blint framåt i jakt på något ouppnåeligt (lycka, ännu ett karriärsteg, ännu större hus, ännu smalare midja o.s.v.) är helt enkelt vansinnigt slöseri med den gåva livet är.

Så när mina dagar är slut vill jag glädjas åt tiden jag haft, stunderna jag har kämpat, njutit, arbetat, skrattat, sprungit, umgåtts. Jag hoppas att barnen är vuxna när jag dör. Jag hoppas att få träffa eventuella barnbarn, jag hoppas att det ännu kvarstår många, långa lyckliga dagar för mig, Per och barnen att vara tillsammans. Men om det inte blir så får jag acceptera det. Livet har gett så mycket ändå.

Så, med detta sagt – sörj mig inte när jag dör, gläds åt att jag levt! Dansa på min grav. Le åt minnena, gläds åt samtalen vi hade och äventyren vi upplevde tillsammans. Minns mig med glädje och ANVÄND DIN EGEN TID VÄL. Var snäll mot dig själv! Ta hand om de dina. Njut av nuet och strunta i stress och oro. För allt ÄR bra, och allt kommer att bli bra. Livet går vidare, vare sig vi vill eller inte. Passa på att leva det.

Och glöm inte att störst av allt är kärleken.

Tack för mig!

 

Finaste Håkan Hellström med min bästa Håkanlåt, Du är snart där.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s