2016-05-22: GöteborgsVarvet

I juni 2015 öppnar anmälan till årets GöteborgsVarv. Per signar sig direkt och fixar barnvakt nästan ett år i förväg för att vi ska kunna springa båda två. Men jag tvekar.

Min snålhet hindrar mig. ”Avgiften räcker ju till minst två par fotbollsskor under Julias uppväxt sen när jag är borta”, tänker jag, superpragmatiskt och kanske en smula känslokallt. Men till slut ramlar polletten ner. Det är lika viktigt för mig som för min omgivning att jag planerar för ett liv efter operation och behandling. Och inte bara viktigt, utan nödvändigt. Väldigt, väldigt nödvändigt.

Efter att jag anmält mig och betalat tänker jag ”Synd på pengarna, men om jag trots allt hänger kvar nästa vår kommer jag ha en fullgod ursäkt att slippa undan; halvdöd eller åtminstone under strikt medicinsk tukt och förmaning.”

Men icke sa Nicke. I april i år kapitulerar jag inför fakta: jag mår hur bra som helst och har börjat löpträna igen. Det finns inga ursäkter kvar, inga kryphål att smita genom. Och tja, är man så snål som jag vill man ju såklart ha valuta för pengarna! 🙂

Så idag bar det av. Jag sprang, hela långa varvet, så fantastiskt otroligt härligt! Snacka om att ”känna att man lever”, haha 🙂 Det blev min sämsta tid någonsin men jag njöt desto mer. Det regnade och publiken på Avenyn var tunnsådd och verkade sur, jag bara log. Oavsett placering, oavsett tid, oavsett allt annat vinner jag ju ändå.

Vilket lyckorus! Heja Varvet.

IMG_7355

 

Annonser

Mars – april 2016: Vårens första dag

Dagarna går och för varje vecka blir jag piggare och starkare. Rekommendationen från läkaren är att promenera, så det gör jag. Så mycket jag orkar, så ofta jag kan. Jag tänker på livet och döden och allt däremellan, på allt som har hänt sen jag blev sjuk och hur tacksam jag är. Tacksam över denna påminnelse om min dödlighet och en ny chans att göra om, göra rätt, att prioritera riktigt. En ny chans att sluta oroa mig för allt och ingenting och istället njuta av den fantastiska resa som kallas livet.

Någonstans i promenaderna, på gatorna, i solskenet som tränger ner genom lövverken, där smyger sig ljuset och en ny årstid fram. Innan jag hinner märka det är det vår. Jag börjar löpträna så smått igen, korta sträckor och sällan, men åh så härligt! Jag har längtat.

I april börjar jag jobba, eller kanske snarare arbetsträna, på kvartsfart. Det är overkligt att vara på en så välkänd plats som mitt jobb, bland kollegor och kunder som jag känner väl och tycker så mycket om, och ändå vara så borttappad. Så förvirrad. Så ivrig, men så trög, så villig, men så oförmögen. Första veckan måste jag åka hem direkt efter jobbet varje dag och sova. Men det blir långsamt bättre, jag orkar mer och mer.

Varje måndag kväll går jag på min yoga. Mot slutet av april är jag också med på en yogamässa för första gången, en förunderlig upplevelse. Att yoga i ett stort rum med 300 andra personer, ja, det är så häftigt! Otroligt coolt.

Och till sist kommer också värmen. Jag njuter av ljuset, den rena, klara luften och de nya dofterna. Fåglarnas sång, måsarnas skratt. Barnen som blir fler och fler ute på gården om kvällarna, ropen, lekarna, de studsande bollarna vars ljud ekar mellan husen. Utomhus drar jag djupa, njutningsfulla andetag, jag kan inte få nog.

Aldrig har jag vetat hur skönt det kan vara att leva.

 

Laleh
”Låt mig vara, låt mig vara lite till, jag är, jag är inte beredd att gå än.” Fantastiska Laleh inspirerar, som vanligt. Klicka här för att lyssna.

2016-02-09: Behandlingsavslut och fånga dagarna

Det är en av de sista dagarna på Pers sjukskrivning och han kör mig till onkologen för det som ska bli min sista cellgiftsbehandling. Strax innan ska vi också träffa onkologen, Johanna.

Innerst inne hoppas jag att få slippa denna sista omgång. Även om jag var en kaxig och orädd patient i början av den här resan har cytostatikan nu tagit ut sin rätt. Kvinnan som sa i augusti att ”Kom an, bara! Ge mig alla gifter ni har!” med tillägget ”Jag är nog tuffare än somliga tror”, hon som tog sig an sin cellgiftsbehandling som om den vore ännu ett projekt på jobbet. Hon som antecknade noggrant i sin telefon varje ord som onkologen sa och bokade i kalendern, planerade, styrde och ställde. Den kvinnan, hon finns inte längre.

Projektledarpatienten med attityd är nu, ett halvår senare, reducerad till en svag och ynklig gnällis. Kroppen är slut. I början av januari fick jag förkylningsinfluensa och den går inte över. Varje gång jag börjar bli bättre får jag en ny dos cellgifter och vips är förkylning och feber tillbaka. Jag är orkeslös, har tappat ögonfransar och -bryn, gått upp i vikt och har mörka ringar under ögonen, som rinner konstant. Fingrar och tår pirrar och domnar. Jag ser suddigt. Jag påminner en vandrande vålnad och vill skrika högt att jag vill ha mitt gamla liv tillbaka.

Och som tur är hinner vi knappt in i rummet innan Johanna glatt meddelar att vi kan hoppa över denna sista omgång. Jag kan inte låta bli att le. Hon verkar ivrigare att få berätta den goda nyheten än vad jag är på att få höra den 🙂 Sedan pratar vi en lång stund om vad som kommer härnäst: ca 1,5 månaders vila innan jag kan börja arbetsträna i april. Per är med hela mötet.

Efteråt går vi och letar reda på Inger för att säga hejdå. Det känns vemodigt när vi går ut genom dörrarna från onkologen för sista gången, och även lite konstigt, faktiskt. Avdelningen har varit som ett andra hem under ett par månader och nu ska vi (förhoppningsvis) aldrig mer komma tillbaka.

Istället för att köra hem tar Per med mig till stränderna och husen som tillhör hans barndoms somrar. Han visar, pekar, berättar. Jag har aldrig varit här förut, inte med honom. Han har varit här med våra barn, i samband med föräldraledighet, vab, studiedagar. Nu visar han mig. Det är en fin dag. Och eftersom det råkar vara fettisdagen avslutar vi vår utflykt med varsin stor kaffe och semla.

Alla pratar om att fånga dagen, men jag vet inte, jag. Jag tänker att man underförstått får en ny dag och en ny och en ny igen, om man inte fångar just dagen idag. Så är det ju inte, dagarna är räknade. Det liv vi lever nu kommer inte att fortgå jämt, människorna vi älskar och omger oss med kommer inte alltid att finnas där. Var och en av oss har en utmätt tid här på jorden, se till att njuta av den! Fånga dagarna. Fånga alla du kan. För du vet aldrig vilken som blir din sista.

Carpe omnes diem.

Färdigbehandlad

 

Så här glad kan en person som normalt inte äter socker bli när man matar henne med semla.