December: Return of the Yogi

I december hittar jag tillbaka till något jag ägnade mycket tid åt förr, men av oförklarliga anledningar slutade med för sisådär 8 år sen: yoga. Det blir min räddning. Jag provar ett relativt lugnt kundalinipass hos bästa gurun Helen, vars studio ligger ett stenkast från vårt hem. Även om jag måste ta det försiktigt och inte klarar alla övningar är det en fantastisk upplevelse. Det blir lite som att hitta hem. De närmaste månaderna kommer jag att gå på måndagspasset hos Helen så ofta jag bara kan.

En tråkig men kanske oundviklig sak som händer i början av månaden är att min underbara, stöttande, fina Per blir sjukskriven. Krisrelaterad stress, säger läkaren. Allt som har hänt sen i somras har kommit ifatt honom, rädsla i kombination med ansvaret för familj och hem samt att fungera som stöd för mig. Jag står handfallen och förvirrad, har sett en tid att något varit galet men inte förstått. Nu får jag otroligt dåligt samvete.  Han är i ett första steg sjukskriven till mitten av januari. De första dygnen sover han i ett långt sträck. Därefter börjar han långsamt bli sig själv igen.

Den 15:e december följer Per med till onkologen för min sista behandling med Oxaliplatin. Jag är laddad och på gott humör, men ganska kort efter att droppet startat uppstår ett tryck över bröstkorgen. Det blir tungt att andas. Handflator och fotsulor börjar klia frenetiskt och Per manar mig att ringa på sköterskan. Det visar sig att jag har utvecklat överkänslighet mot det verksamma ämnet, något som händer titt som tätt hos cancerpatienter. Sköterskan stänger snabbt av droppet, därefter pumpas jag full av antihistaminer och symtomen klingar av. Överläkaren kikar in och gör en snabb check av mitt tillstånd. Jag är snopen men lättad när vi åker hem igen. Ena halvan av min behandling är tydligen klar, även om avslutningen blev något rumphuggen. Bra! Då är det bara ”resten kvar” – som man brukar säga – fyra gånger till med Fluorouracil.

Julen firas i omgångar med våra stora familjer och det är lika mysigt som vanligt. Det blir också tre intensiva, men underbara jullovsveckor med barnen när vi hittar på mycket bus och skoj tillsammans. I julklapp av Per och barnen får jag, bland andra saker, en yogamatta.

Mer omtänksamt än så kan det inte bli ❤

IMG_Att göra december 2015

Annonser

November: Mörker

Trots att hela familjen får en veckas sol och bad i början av månaden är jag modstulen hela november. Jag brukar visserligen slokna varje år när vi går över till vintertid, men i år är det, av förklarliga skäl, värre än någonsin. Behandlingarna börjar ta ut sin rätt och fast jag är heltidssjukskriven är jag konstant trött. Och kroppens skick börjar smitta av sig på psyket.

Jag är ofta förkyld eller övertrött och måste därför avböja eller i sista stund avboka en mängd sociala sammankomster; en halloweenfest hos N, en middag med Per och vårt gamla ”midsommar- och nyårsgäng”, en julkonsert. Ofta tvingas Per och barnen åka iväg utan mig på familjesammankomster. Jag känner mig osocial och otillräcklig. Droppen kommer när jag precis avslutat min sjätte behandling och inser att jag bara är halvvägs på resan mot målet. Det är lika många gånger kvar! Jag är nära ett psykbryt.

I slutet av månaden har jag avstämning med onkologen. Hon meddelar att de ”plågat” mig tillräckligt, det räcker med två gånger till av den värsta cytostatikan, Oxaliplatin, vilket innebär att jag är klar med den innan jul. Även om jag ska fortsätta med den andra sorten som planerat (in i februari) blir jag otroligt lättad!

Det finns ett ljus i slutet av tunneln. Och nu kan jag också se det.

IMG_6741 svartvit_MG_4118IMG_6740 svartvit

2015-10-26: Hos onkologen

Vi svänger in på parkeringen utanför Östra och jag löser parkeringsbiljett medan Per hjälper barnen ur bilen. Vi ska till onkologen för min fjärde behandling.

Barnen stormar in på avdelningen och ömsom stör, ömsom charmar personal och patienter. De är som en virvelvind och jag hoppas innerligt att de livar upp mer än de irriterar. Tack vare Ung Cancer finns en kista med leksaker i väntrummet. Överläkaren går förbi och tar chansen att skoja lite med S. Han trollar med två gummiband men S förstår varken hur han gjorde eller finessen med tricket. ”Jaha, du leker med gummiband. Jag leker med en bok här borta”, ser S ut att tänka, samt: ”Är inte du för gammal för sånt där?” 🙂

Oktober har varit hektisk. Efter några veckors läkning från senaste operationen återupptogs cellgiftsbehandlingen i mitten av månaden. Under konvalescensen har jag kommit fram till två beslut. Det ena var att byta från tabletter till flytande form för ena cellgiftet. Nu får jag båda sorterna intravenöst med något mildare biverkningar och med lägre doser, fast oftare. Det andra beslutet var att sjukskriva mig på heltid. Det beslutet togs under svår vånda och mycket grubbel. Snacka om att identifiera sig med sitt jobb! Pinsamt.

Till biverkningarna hör stickningar och smärta i fingrar och tår, illamående och extrem trötthet. Huden har blivit brunare vilket innebär att många kommenterar att jag ser fräsch och pigg ut, vissa ifrågasätter till och med att jag är sjukskriven. Har också fått bruna fläckar i ansikte och på händer, en lätt prickig look.

Undersköterskan visar oss till en ledig säng och underbara Inger börjar plocka med sprutor, slangar, nål och dropp. Barnen tittar förundrat på. (Läkarna rekommenderar så många närstående som möjligt att närvara under någon/några behandlingar, det underlättar förståelsen för och avdramatiserar vad patienten går igenom. Och det gäller även barn.) När Inger fått allt på plats tar Per med barnen till entréplanet och cafeterian. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket tålamod i deras små kroppar för att titta på ett dropp som sakta rinner ner.

När Per och barnen kommer tillbaka efter någon timme är jag klar. Per hjälper mig på med jacka och skor, och sedan virvlar/studsar hela familjen ut genom korridorerna igen. Vi ”firar” behandlingen genom att äta lunch på en pastarestaurang alla fyra. Imorgon ska jag tillbaka ensam till onkologen för del två av två i denna omgången.

Vid det här laget vet jag vad som väntar och känner mig trygg i det. Idag och två dagar till är jag hysteriskt pigg på grund av kortisonet. När det har gått ur kroppen kommer två-tre dagar med extrem trötthet och vågor av illamående, dagar när jag sover i princip hela tiden. Sedan blir jag sakta mig själv igen, fram tills om två veckor, när det är dags för nästa dos. Obehagligt och inte särskilt roligt, men hanterbart.

Klart hanterbart.