2015-09-22: Mamma, lilla mamma

Efter operationen vaknar jag upp på min gamla avdelning, 349A (se tidigare inlägg Natt på Östra sjukhuset).

På tisdagen kommer mamma M på besök. Hon är finklädd, har haft en affärslunch precis innan och är sådär piffig och sminkad som bara hon kan. Hon har presenter och praliner med sig, sitter vid min säng och vi pratar och pratar. Efter en och en halv timme blir jag rastlös så jag tar mig ur sängen och vi promenerar runt i korridorerna. Vi har mycket att avhandla.

Plötsligt är jag alldeles, alldeles utmattad. Mamma och en sköterska får ledsaga mig tillbaka till rummet och sängen, mamma hjälper mig upp och i ordning med täcke, filtar och kuddar. Jag är så trött att jag knappt orkar prata.

Mamma, som köpt p-biljett som räcker en stund till, avgör att jag behöver vila och att hon därför ska börja bege sig hemåt. Jag tänker att jag vill att hon ska stanna, hålla mig i handen tills jag har somnat. Kanske sjunga någon av visorna hon sjöng för mig när jag var liten?

Men jag är för matt, kommer mig inte för att fråga, och alldeles strax är det för sent. Hennes steg hörs på väg bort i korridoren.

En halv minut senare sover jag djupt.

 

Annonser

2015-09-16: Tillbaka på brottsplatsen

En kväll i mitten av september får jag ont i magen. Efter fyra timmar ger jag upp försöken att sova och tar en taxi till akuten på Östra. Symtomen liknar de jag hade vid tarmvredet i juni, men även om jag inte tror att det är tarmvred så litar jag blint på att läkarna snabbt ska konstatera vad som är felet, och åtgärda det på studs.

På akuten tas ett flertal prover och efter några timmar blir jag undersökt av en läkare. Därefter blir jag inskriven och förflyttad till en avdelning. De 36 timmar som följer kommer att bli de värsta under hela min sjukdomsperiod, kanske i hela mitt liv. Men det vet jag ju inte där och då.

Under mina ett och ett halvt dygn på avdelningen träffar jag inte en enda läkare. Ungefär var 4:e timme körs jag till röntgen. Magsmärtorna ökar för varje timme som går och jag växlar mellan ångest, illamående och vansinnigt ont i magen. Sköterskorna ger mig morfinsprutor, men har ingen koll på när morfinet släpper vilket innebär att jag själv måste trycka på larmknappen när jag börjar få ont. Flera gånger vaknar jag av att nackhåren reser sig och lär mig snabbt att jag då har 30-60 sekunders accelerarande smärta till fullt utslag. Ibland dröjer sköterskorna med sprutan. Det händer också att de glömmer bort att jag bett om mer smärtstillande. Jag pendlar mellan att frukta för mitt liv och önska att jag vore död.

Det sista dygnet sover jag i princip hela tiden utom vid smärttopparna, som under fredagen kommer ungefär en gång i timmen. Mardrömmarna avlöser varandra; flyktingkrisen, krig, tortyr och liknande sveper genom mitt medvetande och ökar på min ångest. I vaket tillstånd tänker jag på cellgiftsbehandlingen och resan framåt. Jag undrar om jag verkligen kommer orka.

Vid lunchtid fredag frågar jag sköterskan som har huvudansvaret vad som är nästa steg och vad läkaren har sagt. Hon förklarar att nästa steg är röntgen vid sjutiden på kvällen. Jag flippar ut. Fullständigt.

Inne i det gigantiska handikappbadrummet börjar jag svära, skrika och gråta. Två eller tre sköterskor står bakom min rygg och försöker trösta, klappa och lugna, två sköterskor står handfallna utanför den öppna dörren. Hade jag kunnat stå upprätt hade jag förmodligen dunkat huvudet i väggen men istället får handfatet ta emot några rejäla ”danska skallar”. Jag vrålar att jag inte vill ha mer morfin utan en bestående lösning på det tarmvred de hoppas ska ”lösa sig självt”.

”Läkaren är på operation, jag får inte tag i honom just nu”, försöker den ansvariga sköterskan förklara.

-”DET SKITER JAG I!”, gastar jag. ”DÅ FÅR DU RINGA VARENDA J-A LÄKARE PÅ ÖSTRA SJUKHUSET! JAG HAR GÅTT IGENOM ALLDELES FÖR MYCKET DE SENASTE MÅNADERNA FÖR ATT BEHÖVA TA DEN HÄR SKITEN!” Tårar, snor och saliv sprutar. (Inte min mest glamorösa stund i livet, får erkännas. Men det tar skruv.)

Halv fem på eftermiddagen rullas jag in på operation.

 

IMG_4928