Kristi Himmelsfärd bjuder på en magisk högsommarhelg på landet. På fredagen, när Per har åkt hem till stan för att jobba, blåser barnen och jag upp lilla bassängen och plaskar runt. Vattnet är iskallt men värms snabbt upp i solen.
Jag tänker på en helg i början av juni för snart två år sen, helgen när vi precis hade fått beskedet om min tumör. Då badade jag och barnen också i plaskbassängen, det var också en fredag när Per var på jobbet. Vädret var samma då som nu, det var samma altan, samma bassäng, samma slang vi busade med. Men barnen var yngre och jag hade en stor, otäck klump av rädsla i magen.
Denna fredagen hinner jag skrubba delar av altanen med såpa och utsträckt över helgen tuktar Per och jag trädgården någorlunda med gräsklippare och trimmer. Blåbärsbuskarna dignar av kart, hallonsnåren skulle inte tveka att sprida sig in i huset om de kunde.
När gräset är i ordning återstår bara att måla fönstren på uthuset, skrapa och måla klart det vita på huset, skrapa och måla fasaden och lasera om den 120 kvadratmeter stora altanen (med räcken och tre trappor) innan vi kan börja planera och genomföra en ordentlig renovering inomhus… Ja, under tiden som vi håller koll på gräset då. Som ska klippas varje vecka. Puh.
I höst är det tio år sen jag fick nyckeln till vårt underbara pepparkakshus. Förra året fyllde det 100 år. Det har varit vårt paradis, vårt Mecka och Nirvana under alla dessa år men i vår har jag, för första gången sen 2007, börjat misströsta gällande den utmaning huset innebär. Det tar ju liksom aldrig slut?
Men där, i bassängen med barnen i gassande sol och framför en glittrande fjord, faller bitarna på plats. Saker sätts i sitt rätta perspektiv. Huset är bara ett hus. Det står förmodligen kvar i hundra år till. Men tiden med barnen är knapp.
Ha en skön helg, vänner! Njut.
Världen får vänta 