2015-07-15: Så skimrande var aldrig havet

Vi gifter oss, Per och jag. Dagen börjar i soldis, men spricker upp i solsken och varma vindar så snart vi når platsen för fotograferingen, alldeles vid vigselförrättarens sommarställe på Malö. (Enligt både mig och Per blir det många fina bilder. Men så är vi ju inte helt objektiva rörande motiven; olika konstellationer av oss själva, våra barn och våra vittnen pappa och mamma A.)

Akten äger rum i vigselförrättarens sjöbod, med två stora panoramadörrar på vid gavel ut mot bryggorna och havet. Hela mitt liv har jag tänkt att om jag någon gång gifter mig så kommer någon av alla mina föräldrar att storlipa genom hela akten. Så blir det inte. De av dem som närvarar sköter sig exemplariskt medan jag själv (!) har fullt upp att torka mig, så diskret jag kan, om kinderna. Pinsamt, men det kan inte hjälpas. Stolthet, glädje och en miljard andra känslor bubblar i mig och måste få utlopp, annars kanske jag imploderar.

Efter vigselakten tar vi färjan till Käringön alla sex och äter bröllopsmiddag på Petterssons krog. S, som är tokig i potatis, vill BARA ha potatis, äter så mycket det går och beställer till och med in en ny skål alldeles själv. Ganska försigkommet för en treåring får jag säga, och bra betyg för Petterssons 😉 Det gäller ju att välja sina favoriter när man är på finrestaurang, haha!

Maten är perfekt, servitrisen underbar och kvällen fantastiskt vacker. Havet glittrar. Kvällen avslutas med bubbel hemma på altanen. Vi kunde inte önskat oss mer av vår dag! I vått och torrt, i nöd och lust. Tills döden skiljer oss åt.

IMG_5134

Annonser

2015-09-21: Natt på Östra sjukhuset

En ambulanshelikopter väcker mig, en av många som lyfter eller landar på plattan några hundra meter bort under dagarna och nätterna. Det är mörkt och tyst i rummet, dörren till korridoren är stängd och min rumsgranne sover djupt.

Jag är tillbaka på Östra och avdelning 349A, nästan exakt tre månader efter att tumören togs bort. Nytt tarmvred, denna gången på grund av ärrvävnad från första operationen. Fast denna gången är jag inte glad och tacksam. Mitt förtroende för sjukvården har fått sig en rejäl törn.

En halvmeter ovanför mig blinkar morfinpumpen förtroendegivande, ett rött ljus i mörkret. Jag är här – här – här, tycks den upprepa, vakandes över mig från sin utkiksplats på droppställningen. Helikopterljudet har minskat i styrka, lite längre bort i korridoren hörs sköterskorna prata dämpat med varandra.

Nu minns jag att jag har drömt om sommaren och Kärringön. Sol och glittrande vatten, så underbart! Jag sträcker ut armen i den svala luften utanför täcket och trycker fram en ny dos smärtstillande. Det onda i magen bäddas in i bomull, och snart somnar jag om och drömmer igen.

Vecka 26-28: Konvalescens

Efter midsommar är jag sjukskriven i ytterligare tre veckor för att magen ska läka. De två första veckorna är jag hemma och vilar mycket, men måste också lösa en del praktiska saker; en tid hos min jurist för att upprätta testamente, att avboka vår resa till USA för att få tillbaka på avbeställningsskyddet m.m.

Tio dagar efter operationen har jag tid på vårdcentralen för att ta bort agrafferna (som stygn fast av metall, mer som häftklamrar). Efter det dristar jag mig till en ”lång” promenad till ett närbeläget fik där jag äter lyxfrukost och kontemplerar över livet.

Beskedet om tumören har vänt upp och ner på min värld och fått mig att ifrågasätta mycket i samhället och livet i stort. Meningen med livet måste väl vara att stötta och hjälpa varandra? Eller? Vad är vi annars satta på jorden att göra? Sova? Leka med mobiltelefonen? Jobba och dra in skattepengar till samhället?

Jag kan inte skaka av mig känslan av att allt har gått snett, fruktansvärt snett. Visserligen minskar fattigdomen i världen, men: människor svälter, krig utkämpas, barn dör i brist på rent vatten, människor förföljs för sina åsikter. Den största tragedin är inte en 40+ småbarnsförälder i förorten som får cancer, oavsett om hen överlever eller ej. Den största tragedin är exempelvis en småbarnsförälder som förlorar sitt barn för att hen inte har råd med penicillin. Penicillin, som knappt kostar någonting! DÄR har vi de VERKLIGA tragedierna. Och de pågår hela tiden, dag som natt, medan vi tittar på.

(Vad jag inte vet när jag formulerar dessa tankar är att detta är sommaren då många av dessa frågor kommer att ställas på sin spets. Svenskar kommer gå man ur huse för att hjälpa nyanlända flyktingar, världen kommer förfasas över bilden på en drunknad 3-åring och Hans Rosling (en personlig favorit och stor förebild) kommer att bli ett namn på var mans/kvinnas läppar. Det är som att Sverige, eller nej, världen, vaknar, och det är häftigt, omskakande och alldeles, alldeles underbart.)

Men även vi som faktiskt har råd med penicillin mår inte bra. Många, många i min omgivning klagar över stress, dålig sömn, känslan att inte räcka till eller konstant trötthet. Jag förstår att det är bra att vi jobbar ihop skattepengar för att samhället ska tillhandahålla vägar, skolor, vård. Men om vi jobbar så att vi blir sjuka? Om vi jobbar så att vi inte orkar bry oss om våra medmänniskor och har så bråttom till jobbet att trafikolyckorna ökar? Om vi stressar så att vi äter fel, struntar i motion och sover dåligt? Jag kan inte skaka av mig ”ekorrhjulskänslan” där allt förväntas spinna snabbare och snabbare och den enda som tjänar på detta är, just det, den som beskattar (i princip) alla ekonomiska transaktioner. Staten, eller samhället om man vill. Och ändå verkar inte resurserna räcka till?

Nej, jag tror inte att det är såhär vi ville ha det, jag vägrar tro det. Nog måste väl mänskligheten ha ett högre syfte än att BARA jobba? Nog måste vår förmåga att hjälpa, stötta och värna våra medmänniskor vara högre värderad än vad vårt 8-5-gnet drar in i form av pengar?

Och med medmänniskor menar jag inte bara flyktingar, svältande barn, krigsoffer o.s.v. Jag tänker på mina grannar, som jag känner men aldrig hinner prata med, mina föräldrar, syskon, svågrar, svägerskor, barnens kusiner. Min man och mina barn. Mina vänner, som jag träffat alltför sällan sedan barnen kom. Jag väljer alltså att jobba 100% under småbarnsåren, istället för att ha tid att träffa de människor jag tycker om och vill tillbringa min tid med?

Jag inser plötsligt att jag inte sörjer en framtid som jag eventuellt kommer att gå miste om. Åtminstone inte i samma utsträckning som jag sörjer hur jag har använt min tid på jorden fram tills nu. Mina prioriteringar har varit HELT FEL. Helt. Fel. Tokfel. Det kommer bli ändring på det nu.

Den sista veckan av min sjukskrivning är också familjens första semestervecka, den vecka då vi skulle åkt till U.S.A. Det blir mindre vila och mer aktiviteter med barnen och en resa med hela familjen till min mamma M, som bor en bit från Göteborg Jag får mindre tid att fundera, men det spelar inte så stor roll. Tanken är väckt och funderingarna har kommit för att stanna.

Our economic system is based on
Källa: The Economics of Happiness, FB

IMG_5735

Vecka 25: Avdelning 349A

Efter operationen är jag otroligt glad och tacksam de kommande dagarna. Redan morgonen efter får jag börja äta som vanligt och sakta börjar vägen tillbaka till fungerande mage och tarmar.

Genomsnittsåldern för cancerdiagnos i tjocktarmen ligger runt 70-75 år, och på avdelningen vistas patienter som har eller ska genomgå någon slags mag- eller tarmoperation, cancer eller ej. Man kan lugnt konstatera att jag var deras yngsta patient.

Efter någon dag får jag en ny rumskompis, Signe, som är 78 år. Hennes man är med när hon skrivs in och installerar sig, men är klart besvärad och vill hem så fort som möjligt. Signe är skärrad inför sin operation så jag får känna mig lugn, erfaren och stöttande. Det är en skön känsla. Vi pratar mycket.

För varje dag som går blir jag av med fler slangar vilket gör att jag blir rörligare och lättare kan komma upp och promenera. Mitt humör är på topp där jag hasar fram och tillbaka i korridoren med mina pensionärsvänner. Per och barnen hälsar på varje dag. Jag känner mig stark och optimistisk och ser med tillförsikt på framtiden.

På onsdagen åker Signe hem efter en lyckad operation. Jag faller ner i ett svart hål när hon försvinner. Syster A försöker trösta och förklarar att jag har gått igenom mycket de senaste tre veckorna, ett budskap jag har svårt att ta till mig. Jag mår ju bra. Eller?

Torsdag eftermiddag kommer lillasyster M med sambo J och hämtar mig. Jag är klar på avdelning 349A, från och med nu sker läkningen hemma. Det är dagen före midsommar. Jag kommer hem med en bärkasse mediciner och sprutor och sover i princip hela midsommarhelgen.
IMG_5350