2015-08-01: Musselloppet

Det är soldis med en svalkande bris när vi packar in hela familjen i bilen för att åka till Lysekil och Musselloppet. Istället för 50 km terräng den 14 juni blir det alltså 5 km stadslopp för mig i augusti istället. Det ska bli så kul! Har bara hunnit träna några få gånger efter operationen, så konditionen är inte i topp men jag är taggad ändå. Per ska springa 10k och J ett knattelopp. Hela familjen är på ett strålande humör.

I veckan har Per och jag varit på Östra och träffat onkologen, Johanna. Min onkologsköterska heter Inger och hon kommer vara min kontakt framöver. När behandlingen är slut, om ett halvår eller så, kommer Anette från Kirurgen att få tillbaka ansvaret för mig och följa upp mig ett antal år framåt. Under mötet med Johanna och Inger tänker jag på vilket oerhört tufft jobb de har. De måste ju ha patienter som trillar av pinn stup i kvarten? Blir gråtmild bara jag tänker på det. Vilka hjältar de är.

På måndag, den 3:e augusti, ska cellgiftsbehandlingen börja, exakt två månader efter att tumören upptäcktes, och två dagar från idag. I övermorgon! Hjälp. Men nu är det liniment, sol, funktionärer, hav och och tävlingsnerver som gäller. På Gullmarsvallen, där start och mål finns, är det full fart. Barnen springer runt och leker med andra barn, vuxna och knattar värmer upp och stretchar, speakerrösten ekar över våra huvuden. Och löparlegenden Musse är där! Jag måste såklart be om en bild ihop med barnen, vilket han glatt ställer upp på 🙂 #starstruck

Mellan familjens olika lopp är det väntetid så vi hänger på Gullmarsvallen ett par timmar totalt. Jag tänker att det här är livet. Att få vara med min familj och samtidigt ägna mig åt ett intresse vi alla delar. Vi har filt och godis, paddor och saft med oss. Solen skiner, vi köper hamburgare i ett tält på planen. När jag nu har kunskap om vad som ska hända i höst kan jag slappna av och njuta. Livet är skönt.

Till sist blir det ändå min tur att ställa mig i startfållan. Jag är redo, uppvärmd och mentalt i form även om kroppen är seg, och ser fram emot det som kanske blir mitt sista lopp i år. Speakerrösten räknar ner. Och så går startskottet.

Jag tänker att ”Nu börjar det”.

IMG_5353

 

Annonser

2015-07-20: Svar från patologen

Per kör när vi åker till Kirurgpaviljongen, där vi träffade min kontaktperson Anette och läkaren den där ångestfyllda  och nervösa dagen i juni, en dag som visade sig bli en riktigt bra dag.

Denna gången är både Anette och läkaren på semester, så vi träffar en ny läkare och sköterska. Den nya läkaren frågar hur jag mår och verkar dra ut på informationen om mina prognoser nästan lika mycket som den förra. Men till sist kommer beskedet.

-”Av de femton lymfkörtlar som togs ut i samband med din operation i juni är det ingen som har ansatts av cancern.”, förklarar hon.

Jag tror inte mina öron. Ingen lymfkörtel? Inte en enda? Ett lyckorus sprider sig i min kropp. Det är för bra för att vara sant!

-”Du kommer att erbjudas cytostatika som en ren säkerhetsåtgärd, ifall någon liten, mikroskopisk cancercell smitit iväg och gömt sig någonstans i din kropp. Du är givetvis fri att tacka nej till behandlingen om du vill. Annars hör de av sig från onkologen inom några dagar. Tanken är att behandlingen ska påbörjas så snart som möjligt, helst redan nu i juli.”

När vi ska gå kan jag inte låta bli att fråga om jag inte haft en enorm tur att tumören hittats så tidigt, innan någon spridning skett?

-”Njae, en så stor tumör vill man helst inte ha”, svarar hon.

Lätt förvirrad av hennes syn på saken bestämmer jag mig för att inte låta hennes pessimism påverka mig. Hon har nog bara råkat vakna på fel sida idag.

Per och jag delar en flaska bubbel på kvällen. Champagnen har legat i kylen i över ett år, fick den i 40-års-present av förra sommaren. Vad gör den för nytta i kylen? Nu är alltid rätt tid att leva i nuet.

IMG_4409