2017-09-28: En ny resa börjar

I juni får jag plötsligt tid och skäl att återigen fundera över vad jag ska ”bli när jag blir stor”. Det förefaller vara en stor och komplex fråga, men samtidigt är den ganska liten och väldigt enkel. Jag är Caroline. Jag ska inte ”bli” någonting.

Efter 43,5 år som Caroline borde jag ha koll på vem hon är. (Tankarna går direkt till stå-upparen som berättade om sin vän som åkte till Indien för att hitta sig själv. Stå-upparen var förvirrad. ”Kan man verkligen tappa bort sig själv? Är det inte smartare att leta i närområdet då?”).

Men ok, jag behövde fundera på vad jag ska göra resten av mitt liv, vad jag ska ägna vardagarna åt när barnen är i skolan och förhoppningsvis försörja mig på, en nog så komplex och stor fråga, tänkte jag. Det var det inte.

I augusti fick jag möjlighet att gå en starta-eget-kurs hos Trygghetsrådet. Första helgen i september påbörjade jag en ettårig yogalärarutbildning. Någon vecka senare startade jag Carolines Cancerprevention, vars syfte är att skriva och utbilda om cancer i allmänhet och cancerprevention i synnerhet.

Upp till en tredjedel av alla cancerfall beror på livsstilsfaktorer. I Sverige får över 61 000 personer ett cancerbesked varje år och cancervården kostar oss runt 36 miljarder årligen (nästan lika mycket som rättsväsendet inkl polisen), och beräknas öka lavinartat. (Mer information och källhänvisningar finns här: http://caroline.se. Välkommen in!)

Utifrån situationen just nu, med den erfarenhet av och kunskap om cancer jag har idag, kan jag inte tänka mig ett viktigare eller mer meningsfullt arbete. Jag förstår att det kommer att bli tufft. Jag förstår att jag kanske inte kan försörja mig på enbart detta och att jag kanske måste ha ett, två eller tre extraknäck. Jag förstår att människors levnadsvanor inte förändras i en handvändning bara vi får bättre kunskap och översköljs av hälsoinformation.

Men jag måste försöka, och jag måste försöka nu. Allt annat är otänkbart.

”Be the change you want to see in the world.” – Mahatma Gandhi

P.S. Vad jag ska ha yogalärarutbildningen till? Yoga för cancerpatienter såklart. Borde vara ett fantastiskt komplement till operationer, strålning och cellgifter. För att inte tala om välbehövliga pauser för hjärnan från grubbel och oro.

Annonser

2017-05-27: Sommarvärme

Kristi Himmelsfärd bjuder på en magisk högsommarhelg på landet. På fredagen, när Per har åkt hem till stan för att jobba, blåser barnen och jag upp lilla bassängen och plaskar runt. Vattnet är iskallt men värms snabbt upp i solen. 

Jag tänker på en helg i början av juni för snart två år sen, helgen när vi precis hade fått beskedet om min tumör. Då badade jag och barnen också i plaskbassängen, det var också en fredag när Per var på jobbet. Vädret var samma då som nu, det var samma altan, samma bassäng, samma slang vi busade med. Men barnen var yngre och jag hade en stor, otäck klump av rädsla i magen. 

Denna fredagen hinner jag skrubba delar av altanen med såpa och utsträckt över helgen tuktar Per och jag trädgården någorlunda med gräsklippare och trimmer. Blåbärsbuskarna dignar av kart, hallonsnåren skulle inte tveka att sprida sig in i huset om de kunde.

När gräset är i ordning återstår bara att måla fönstren på uthuset, skrapa och måla klart det vita på huset, skrapa och måla fasaden och lasera om den 120 kvadratmeter stora altanen (med räcken och tre trappor) innan vi kan börja planera och genomföra en ordentlig renovering inomhus… Ja, under tiden som vi håller koll på gräset då. Som ska klippas varje vecka. Puh.

I höst är det tio år sen jag fick nyckeln till vårt underbara pepparkakshus. Förra året fyllde det 100 år. Det har varit vårt paradis, vårt Mecka och Nirvana under alla dessa år men i vår har jag, för första gången sen 2007, börjat misströsta gällande den utmaning huset innebär. Det tar ju liksom aldrig slut? 

Men där, i bassängen med barnen i gassande sol och framför en glittrande fjord, faller bitarna på plats. Saker sätts i sitt rätta perspektiv. Huset är bara ett hus. Det står förmodligen kvar i hundra år till. Men tiden med barnen är knapp.

Ha en skön helg, vänner! Njut.

2017-05-10: Inspirera mera

I vårt logistiknätverk har vi tema Innovation & Entreprenörskap i år, så jag bad lillasyster M att hålla ett föredrag om sin start-up med sju anställda.

(Och här måste jag pausa lite och smaka på orden. Lillasyster. Start-up. Sju anställda. Men vänta lite nu….ett ögonblick. Det är ju helt orealistiskt. Är det den där pyttelilla, äppelkindade och blonda saken vi pratar om? Hon som kröp runt på golvet där hemma och åt upp allt som kom i hennes väg och som vi övriga i familjen kallade för ”Skräpet”? What?)

Nåväl. De anmälda deltagarna i nätverket börjar ramla in, tar för sig av den generöst tilltagna frukostbuffén och minglar runt med varandra. Jag känner mig lugn. Jag vet ju att den här träffen är ett säkert kort. Jag menar, vem fascineras INTE av en kvinna som spelat elitfotboll i sexton år samtidigt som hon läst på Chalmers, varit trainee på Volvo Bussar och slutligen blivit konsult på Accenture? Och som sen startar ett företag för att bygga en skitcool app för löparnördar (som undertecknad)?

Stolt som en tupp presenterar jag Lilla M och föredraget kan börja. 

Två timmar senare är jag förvirrad, matt och lätt yr. Jag är fullständigt tagen på sängen. För visst hade jag förstått att hon skulle imponera på deltagarna. Men jag var inte beredd på att bli så totalt överväldigad själv. 

Hur många livs- och karriärcoacher har man inte lyssnat på genom årens lopp? ”Sätt upp tydliga mål, utöva mindfulness, fira delsegrar” och yada yada. Och så kommer Lilla M, den här lilla människan som på något magiskt vis hör ihop med mig sen dagen hon föddes, hon som jag har beskyddat, lärt upp, försökt mästra och kontrollera (ren svartsjuka!), lekt, åkt på bilsemester, sovit och busat och skrattat och gråtit med. Den lilla parveln, just hon. Hon som härmade allt jag och vår bror gjorde, bara att hon gjorde det så mycket bättre. 

Om jag började med pianolektioner tog det bara något år innan Lilla M också gjorde det, med skillnaden att hon faktiskt tragglade pianoläxorna (fusk!). Och när vår bror började spela fotboll så…, ja ni fattar.

Nu inspirerar hon mig mer på två timmar än vad alla coacher gjort tillsammans de senaste tjugo åren. Hennes resa är intresseväckande, de goda råden mitt i prick och presentationsmaterialet proffsigt och elegant. Det lyser om henne, det syns att hon älskar det hon gör.

Och vad hon pratade om? Se sammanfattningen från träffen här. Låt dig inspireras.

2017-04-23: Meia Praia, Lagos, Algarve, Portugal

Vi hälsar på hos pappa och mamma A i Portugal, en skön semestervecka med barnen. De springer runt som yrväder på en nästan folktom strand. Säsongen har inte börjat.

Det är snart två år sen vi fick beskedet om min cancer, ett år sen jag började jobba, och sedan ett par månader är jag fullt arbetsför. Allt är som vanligt, fast….ändå inte. I grunden är jag en annan person.

Jag blir fortfarande stressad och irriterad i vardagen. Fortfarande förekommer hysteriska morgnar med trötta barn och borttappade vantar, jobbsituationer som inte utvecklat sig som tänkt, kaos i trafiken.

Men jag är bättre på att uppskatta de små stunderna, njuta när allt går vägen och det flyter på. Jag skattar tiden med Per och barnen högre. Mycket högre. Jag är tacksam.

Sedan i somras går J i förskoleklass, vilket innebär lämning på två olika ställen på morgnarna. För tre år sedan hade upplägget varit ett stressmoment, en tidsödande omväg till mitt überviktiga jobb.

Nu är promenaden från förskolan till skolan en mysig stund för mig och J att utbyta några ord på tu man hand. Eller bara gå tysta bredvid varann, på en väg kantad av skog och träd. Kan man tänka sig en skönare start på dagen?

På Meia Praia springer Per just nu runt och busar med J i vattenbrynet. S sitter en bit från min handduk med hink och spade.. En liten stund av vår tid tillsammans, så oändligt stor, i all sin enkelhet. Varje dag är en gåva.

2016-06-03: Dansa på min grav

Det här blir mitt sista inlägg i Världen får vänta. Det har varit fantastiskt roligt att prova att blogga och väldigt skönt att få skriva av mig under året som gått. Jag vill tacka allra ödmjukast för all pepp och glada tillrop från er, mina kära läsare! Ert stöd under sjukdomstiden har varit ovärderligt. I skrivande stund tvivlar jag på att ni har läst det sista av mig. Världen får vänta har gett blodad tand och jag tänker fortsätta skriva i höst, även om det blir under andra former.

Idag för ett år sen vändes min och min familjs tillvaro upp och ner när vi fick beskedet att jag hade en tumör (se mitt första inlägg här). En stor, elakartad tumör. Tiden stannade. Jag planerade för min bortgång, för att städa och röja, att skriva testamente och förbereda min man och mina barn på en fortsättning utan mig.

Istället fick vi positivt efter positivt besked. Cancern hade inte spridit sig, tumören togs bort relativt snabbt, ingen spridning i lymfkörtlarna kunde detekteras. Jag erbjöds cellgiftsbehandling som en säkerhetsåtgärd för att minimera risken att någon mikroskopisk cancercell klarat sig undan i en vrå.

Att ställas inför min egen dödlighet har varit något av det bästa – och svåraste – som hänt mig. Aldrig förut har jag sett hur mycket jag har, aldrig har jag uppskattat familj, vänner, kollegor eller grannar mer. Aldrig har jag insett hur oerhört tillfredsställande de små ögonblicken kan vara, hur underbar en soluppgång, en barnhand i min, en kopp kaffe kan bli. Inget har fattats mig. Jag har varit älskad och omhuldad. Jag har levt i åsiktsfrihet och sluppit undan krig och förtryck. Jag har ätit mig mätt varje dag och sovit varmt och torrt varenda natt – i hela mitt liv. Aldrig någonsin har jag stannat upp och njutit av denna lyx.

Det senaste året har många frågat mig om jag har skrivit någon ”Bucket List” efter sjukdomstiden? Jag svarar ja och ser förväntan tändas i deras ögon. Ligger ”bestiga Kilimanjaro” före eller efter ”simma med delfiner” i prioriteringsordning?

-”Fast det står bara en sak på min lista”, brukar jag svara. ”Att få se mina barn växa upp.”

För det när det verkligen gäller, ja, då är det vad det hela landar i. Att få finnas och umgås med de man känner och älskar. Att stötta, hjälpa, uppmuntra. Att skapa minnen tillsammans.

För så här är det: vi lever nu. Just i denna stund, just nu, lever vi. Och vi vet inte ett endaste dugg om vad som ska komma härnäst. När dagarna är slut är de slut, det är helt enkelt inte förhandlingsbart. Att rusa blint framåt i jakt på något ouppnåeligt (lycka, ännu ett karriärsteg, ännu större hus, ännu smalare midja o.s.v.) är helt enkelt vansinnigt slöseri med den gåva livet är.

Så när mina dagar är slut vill jag glädjas åt tiden jag haft, stunderna jag har kämpat, njutit, arbetat, skrattat, sprungit, umgåtts. Jag hoppas att barnen är vuxna när jag dör. Jag hoppas att få träffa eventuella barnbarn, jag hoppas att det ännu kvarstår många, långa lyckliga dagar för mig, Per och barnen att vara tillsammans. Men om det inte blir så får jag acceptera det. Livet har gett så mycket ändå.

Så, med detta sagt – sörj mig inte när jag dör, gläds åt att jag levt! Dansa på min grav. Le åt minnena, gläds åt samtalen vi hade och äventyren vi upplevde tillsammans. Minns mig med glädje och ANVÄND DIN EGEN TID VÄL. Var snäll mot dig själv! Ta hand om de dina. Njut av nuet och strunta i stress och oro. För allt ÄR bra, och allt kommer att bli bra. Livet går vidare, vare sig vi vill eller inte. Passa på att leva det.

Och glöm inte att störst av allt är kärleken.

Tack för mig!

 

Finaste Håkan Hellström med min bästa Håkanlåt, Du är snart där.

2016-05-22: GöteborgsVarvet

I juni 2015 öppnar anmälan till årets GöteborgsVarv. Per signar sig direkt och fixar barnvakt nästan ett år i förväg för att vi ska kunna springa båda två. Men jag tvekar.

Min snålhet hindrar mig. ”Avgiften räcker ju till minst två par fotbollsskor under Julias uppväxt sen när jag är borta”, tänker jag, superpragmatiskt och kanske en smula känslokallt. Men till slut ramlar polletten ner. Det är lika viktigt för mig som för min omgivning att jag planerar för ett liv efter operation och behandling. Och inte bara viktigt, utan nödvändigt. Väldigt, väldigt nödvändigt.

Efter att jag anmält mig och betalat tänker jag ”Synd på pengarna, men om jag trots allt hänger kvar nästa vår kommer jag ha en fullgod ursäkt att slippa undan; halvdöd eller åtminstone under strikt medicinsk tukt och förmaning.”

Men icke sa Nicke. I april i år kapitulerar jag inför fakta: jag mår hur bra som helst och har börjat löpträna igen. Det finns inga ursäkter kvar, inga kryphål att smita genom. Och tja, är man så snål som jag vill man ju såklart ha valuta för pengarna! 🙂

Så idag bar det av. Jag sprang, hela långa varvet, så fantastiskt otroligt härligt! Snacka om att ”känna att man lever”, haha 🙂 Det blev min sämsta tid någonsin men jag njöt desto mer. Det regnade och publiken på Avenyn var tunnsådd och verkade sur, jag bara log. Oavsett placering, oavsett tid, oavsett allt annat vinner jag ju ändå.

Vilket lyckorus! Heja Varvet.

IMG_7355

 

Mars – april 2016: Vårens första dag

Dagarna går och för varje vecka blir jag piggare och starkare. Rekommendationen från läkaren är att promenera, så det gör jag. Så mycket jag orkar, så ofta jag kan. Jag tänker på livet och döden och allt däremellan, på allt som har hänt sen jag blev sjuk och hur tacksam jag är. Tacksam över denna påminnelse om min dödlighet och en ny chans att göra om, göra rätt, att prioritera riktigt. En ny chans att sluta oroa mig för allt och ingenting och istället njuta av den fantastiska resa som kallas livet.

Någonstans i promenaderna, på gatorna, i solskenet som tränger ner genom lövverken, där smyger sig ljuset och en ny årstid fram. Innan jag hinner märka det är det vår. Jag börjar löpträna så smått igen, korta sträckor och sällan, men åh så härligt! Jag har längtat.

I april börjar jag jobba, eller kanske snarare arbetsträna, på kvartsfart. Det är overkligt att vara på en så välkänd plats som mitt jobb, bland kollegor och kunder som jag känner väl och tycker så mycket om, och ändå vara så borttappad. Så förvirrad. Så ivrig, men så trög, så villig, men så oförmögen. Första veckan måste jag åka hem direkt efter jobbet varje dag och sova. Men det blir långsamt bättre, jag orkar mer och mer.

Varje måndag kväll går jag på min yoga. Mot slutet av april är jag också med på en yogamässa för första gången, en förunderlig upplevelse. Att yoga i ett stort rum med 300 andra personer, ja, det är så häftigt! Otroligt coolt.

Och till sist kommer också värmen. Jag njuter av ljuset, den rena, klara luften och de nya dofterna. Fåglarnas sång, måsarnas skratt. Barnen som blir fler och fler ute på gården om kvällarna, ropen, lekarna, de studsande bollarna vars ljud ekar mellan husen. Utomhus drar jag djupa, njutningsfulla andetag, jag kan inte få nog.

Aldrig har jag vetat hur skönt det kan vara att leva.

 

Laleh
”Låt mig vara, låt mig vara lite till, jag är, jag är inte beredd att gå än.” Fantastiska Laleh inspirerar, som vanligt. Klicka här för att lyssna.