2015-08-31: Time-out

Redan på morgonen är det kaos: en upprepad urinvägsinfektion hos S, en repa på bilen, en känsla av övermänsklig ansträngning bara för att ta mig hel och ren till jobbet (kom för sent i alla fall), och ovanpå allt ett dödsbud, visserligen för en avlägsen släkting i USA, men ett dödsbud. Och det gällde en älskad person som slutligen förlorat sin kamp mot cancern.

Och sen totalvägrade S sin antibiotika på eftermiddagen och telefonväxeln på vårdcentralen krånglade, ja, jag kanske överreagerade, jag vet. Men den berömda bägaren svämmade över, totalt och fullständigt som vore den ansatt av en störtflod, kanske världens största, åtminstone sen Noaks tid.

Per kommer direkt som en räddande ängel, tvingar mig att packa väskan, avboka alla möten, lämna jobbdatorn hemma och sedan kör han upp mig till landet. Är här ensam nu och stannar ett par dagar. Regnet smattrar mot taket och havet vilar, stort och dovt och tungt där ute. Det är dags för mig att sova.

Må du vila i frid, Aunt Charly, må du ha ro och lugn. Tack för ditt ljus och din värme.

Annonser

Augusti: Jobb och behandlingsstart

Vi är tillbaka i stan efter sommaren. Jag har fått s.k. ”förebyggande sjukpenning”, en form av sjukskrivning som finns på försök. Den innebär att jag jobbar så mycket jag orkar och får ersättning utifrån detta. I praktiken kommer det att innebära halvtid den första tiden efter sommaren.

I mitten av månaden åker jag till Östra för att operera in en porth-a-cat (eller den ”portade katten”, som Per kallar den 🙂 ), även kallad venport. Den ska underlätta tillförseln av cytostatika intravenöst för att armveck och handryggar inte ska massakreras helt det halvår behandlingen tar. Operationen är en dagoperation där jag visserligen är sövd, men får komma hem på eftermiddagen. Mina kollegor skojar om att jag kan inta andra vätskor än cytostatika i porth-a-caten, som gammal rökig whisky m.m. Stående skämt…

Men generellt försöker jag faktiskt ta mig an höstens utmaning med humor. Vid första tillfället för intravenös cytostatika förklarar jag för Inger att det har uppstått ett stort missförstånd inom cancervården. Man tror att det är cellgifterna som gör håret sprött och skört  (man tappar oftast inte håret av den här typen), men i själva verket är det tre dubbelduschar med Descutan inför operationen som är boven! Inger skrattar, vilket gör mig glad. Min syster C kompletterar skämtet med förslag på nya produkter, ”Descutan Balsam”, ”Descutan Inpackning” mm.

Och så kommer behandlingarna igång. Det är två sorters cytostatika, en i tablettform som jag tagit sen den tredje augusti, och en intravenös. Jag är taggad och ignorerar vissa biverkningar som exempelvis att huden på händer och fötter börjar flagna rejält. Inger frågar hela tiden hur jag mår men jag försöker släta över. Inget ska stoppa mig från att knäcka varenda liten cancercell!!!

Mot slutet av månaden är jag rejält trött. Helgerna är fullspäckade med barnkalas, utflykter, annat som är planerat sen tidigare och S har problem med urinvägarna vilket innebär sjukhusbesök även med henne. En natt tillbringar hon och jag på Barnakuten på Östra när hon är som sämst. All tid som jag inte är på sjukhuset eller vabbar tillbringar jag på jobbet. Jag är ju inte sjuk, så då kan man väl inte stanna hemma? Men med tiden börjar jag få svårt att koncentrera mig, har problem att avsluta arbetsuppgifter och känner mig oerhört stressad och otillräcklig.

Sakta börjar det gå upp för mig att situationen inte håller. Men jag vet inte vad jag ska ändra eller hur? Så det tuffar på.

IMG_5733