Tankar om livet och döden

Det är svårt att i efterhand minnas och rättvist rekonstruera vad jag tänkte och kände under de åtta dagar och nätter som vi kände till tumören, men ännu inte visste något om min prognos. En hel del tankar kretsade kring praktiska saker, som att rensa garderoben, fundera på lämplig begravningslåt (som att det skulle spela någon roll för mig?) eller ringa min jurist Louise för att sätta mig in i arvsregler för sambos.

Men jag tänkte såklart också mycket på Per och barnen. På hur de skulle klara sig, hur Per skulle orka ensam, hur barnen skulle påverkas av att förlora en förälder tidigt i livet. Skulle S, som vid denna tiden bara var 3 år, ens minnas mig mer än som en vag och suddig figur? Jag frossade i fantasier om hur barnen skulle se ut och vara som individer i olika åldrar; 7 och 9, 10 och 12, 15 och 17. Jag såg två långa, gängliga tonåringar som åkte på semester med pappa, retades med honom hemma vid köksbordet, la en filt över honom när han somnade i soffan på kvällen. Det var så mycket jag inte skulle få vara med om och det var smärtsamt.

Men det som var allra svårast att hantera under de åtta dagarna var ovissheten. Hade jag en månad kvar att leva, ett halvår, ett år? För att hitta något slags förhållningssätt fick jag gå till botten med  min grundinställning till livet och döden. Jag upptäckte att jag inte är det minsta rädd för att dö, vilket förvånade mig oerhört. (Hade någon frågat för ett halvår sen hade jag vridit mig av obehag inför blotta tanken.)

Och någonstans i detta virrvarr av rädsla, spekulationer, förhoppningar och cancergooglande landade jag i två insikter. Den första var att jag kommer att dö. Någon gång. Den andra var att jag lever nu. Nu lever jag ju! I varje ögonblick har jag dessa två säkra fakta att förhålla mig till, att jag kommer att dö men jag lever nu. Och då kan jag antingen sörja döden på förhand eller njuta av stunden och glädjas över livet.

Sommaren stod för dörren, jag levde och hade (har fortfarande) världens underbaraste familj, vänner, jobb, boende, grannar m.m. Skulle jag lägga tid på funderingar kring döden?

Nä. Det hade jag inte tid med. Nu ville jag leva.

Fram till något år innan jag träffade Per bodde jag intill det som göteborgarna kallar för ”Tänk-på-döden-kyrkogården”. En vän till mig sa en gång att de måste ha skrivit fel, egentligen menar man väl ”Tänk på livet” när man skriver så? Oavsett så var det fint att ha den där kyrkogården som granne, den var som en jättelik park om somrarna och ett fantastiskt ljushav under allhelgonahelgen. Bilden ovan är från en kyrkogård i Mollösund på Orust. Foto: Per Montini.