2016-05-22: GöteborgsVarvet

I juni 2015 öppnar anmälan till årets GöteborgsVarv. Per signar sig direkt och fixar barnvakt nästan ett år i förväg för att vi ska kunna springa båda två. Men jag tvekar.

Min snålhet hindrar mig. ”Avgiften räcker ju till minst två par fotbollsskor under Julias uppväxt sen när jag är borta”, tänker jag, superpragmatiskt och kanske en smula känslokallt. Men till slut ramlar polletten ner. Det är lika viktigt för mig som för min omgivning att jag planerar för ett liv efter operation och behandling. Och inte bara viktigt, utan nödvändigt. Väldigt, väldigt nödvändigt.

Efter att jag anmält mig och betalat tänker jag ”Synd på pengarna, men om jag trots allt hänger kvar nästa vår kommer jag ha en fullgod ursäkt att slippa undan; halvdöd eller åtminstone under strikt medicinsk tukt och förmaning.”

Men icke sa Nicke. I april i år kapitulerar jag inför fakta: jag mår hur bra som helst och har börjat löpträna igen. Det finns inga ursäkter kvar, inga kryphål att smita genom. Och tja, är man så snål som jag vill man ju såklart ha valuta för pengarna! 🙂

Så idag bar det av. Jag sprang, hela långa varvet, så fantastiskt otroligt härligt! Snacka om att ”känna att man lever”, haha 🙂 Det blev min sämsta tid någonsin men jag njöt desto mer. Det regnade och publiken på Avenyn var tunnsådd och verkade sur, jag bara log. Oavsett placering, oavsett tid, oavsett allt annat vinner jag ju ändå.

Vilket lyckorus! Heja Varvet.

IMG_7355

 

Annonser

Mars – april 2016: Vårens första dag

Dagarna går och för varje vecka blir jag piggare och starkare. Rekommendationen från läkaren är att promenera, så det gör jag. Så mycket jag orkar, så ofta jag kan. Jag tänker på livet och döden och allt däremellan, på allt som har hänt sen jag blev sjuk och hur tacksam jag är. Tacksam över denna påminnelse om min dödlighet och en ny chans att göra om, göra rätt, att prioritera riktigt. En ny chans att sluta oroa mig för allt och ingenting och istället njuta av den fantastiska resa som kallas livet.

Någonstans i promenaderna, på gatorna, i solskenet som tränger ner genom lövverken, där smyger sig ljuset och en ny årstid fram. Innan jag hinner märka det är det vår. Jag börjar löpträna så smått igen, korta sträckor och sällan, men åh så härligt! Jag har längtat.

I april börjar jag jobba, eller kanske snarare arbetsträna, på kvartsfart. Det är overkligt att vara på en så välkänd plats som mitt jobb, bland kollegor och kunder som jag känner väl och tycker så mycket om, och ändå vara så borttappad. Så förvirrad. Så ivrig, men så trög, så villig, men så oförmögen. Första veckan måste jag åka hem direkt efter jobbet varje dag och sova. Men det blir långsamt bättre, jag orkar mer och mer.

Varje måndag kväll går jag på min yoga. Mot slutet av april är jag också med på en yogamässa för första gången, en förunderlig upplevelse. Att yoga i ett stort rum med 300 andra personer, ja, det är så häftigt! Otroligt coolt.

Och till sist kommer också värmen. Jag njuter av ljuset, den rena, klara luften och de nya dofterna. Fåglarnas sång, måsarnas skratt. Barnen som blir fler och fler ute på gården om kvällarna, ropen, lekarna, de studsande bollarna vars ljud ekar mellan husen. Utomhus drar jag djupa, njutningsfulla andetag, jag kan inte få nog.

Aldrig har jag vetat hur skönt det kan vara att leva.

 

Laleh
”Låt mig vara, låt mig vara lite till, jag är, jag är inte beredd att gå än.” Fantastiska Laleh inspirerar, som vanligt. Klicka här för att lyssna.

2016-02-09: Behandlingsavslut och fånga dagarna

Det är en av de sista dagarna på Pers sjukskrivning och han kör mig till onkologen för det som ska bli min sista cellgiftsbehandling. Strax innan ska vi också träffa onkologen, Johanna.

Innerst inne hoppas jag att få slippa denna sista omgång. Även om jag var en kaxig och orädd patient i början av den här resan har cytostatikan nu tagit ut sin rätt. Kvinnan som sa i augusti att ”Kom an, bara! Ge mig alla gifter ni har!” med tillägget ”Jag är nog tuffare än somliga tror”, hon som tog sig an sin cellgiftsbehandling som om den vore ännu ett projekt på jobbet. Hon som antecknade noggrant i sin telefon varje ord som onkologen sa och bokade i kalendern, planerade, styrde och ställde. Den kvinnan, hon finns inte längre.

Projektledarpatienten med attityd är nu, ett halvår senare, reducerad till en svag och ynklig gnällis. Kroppen är slut. I början av januari fick jag förkylningsinfluensa och den går inte över. Varje gång jag börjar bli bättre får jag en ny dos cellgifter och vips är förkylning och feber tillbaka. Jag är orkeslös, har tappat ögonfransar och -bryn, gått upp i vikt och har mörka ringar under ögonen, som rinner konstant. Fingrar och tår pirrar och domnar. Jag ser suddigt. Jag påminner en vandrande vålnad och vill skrika högt att jag vill ha mitt gamla liv tillbaka.

Och som tur är hinner vi knappt in i rummet innan Johanna glatt meddelar att vi kan hoppa över denna sista omgång. Jag kan inte låta bli att le. Hon verkar ivrigare att få berätta den goda nyheten än vad jag är på att få höra den 🙂 Sedan pratar vi en lång stund om vad som kommer härnäst: ca 1,5 månaders vila innan jag kan börja arbetsträna i april. Per är med hela mötet.

Efteråt går vi och letar reda på Inger för att säga hejdå. Det känns vemodigt när vi går ut genom dörrarna från onkologen för sista gången, och även lite konstigt, faktiskt. Avdelningen har varit som ett andra hem under ett par månader och nu ska vi (förhoppningsvis) aldrig mer komma tillbaka.

Istället för att köra hem tar Per med mig till stränderna och husen som tillhör hans barndoms somrar. Han visar, pekar, berättar. Jag har aldrig varit här förut, inte med honom. Han har varit här med våra barn, i samband med föräldraledighet, vab, studiedagar. Nu visar han mig. Det är en fin dag. Och eftersom det råkar vara fettisdagen avslutar vi vår utflykt med varsin stor kaffe och semla.

Alla pratar om att fånga dagen, men jag vet inte, jag. Jag tänker att man underförstått får en ny dag och en ny och en ny igen, om man inte fångar just dagen idag. Så är det ju inte, dagarna är räknade. Det liv vi lever nu kommer inte att fortgå jämt, människorna vi älskar och omger oss med kommer inte alltid att finnas där. Var och en av oss har en utmätt tid här på jorden, se till att njuta av den! Fånga dagarna. Fånga alla du kan. För du vet aldrig vilken som blir din sista.

Carpe omnes diem.

Färdigbehandlad

 

Så här glad kan en person som normalt inte äter socker bli när man matar henne med semla.

2016-02-08: QX Gaygala

Barnen har somnat och Per och jag ligger uthällda i varsin soffa och slözappar på tv:n när vi upptäcker att årets gaygala är i full gång. Vi har missat början men nu kommer Ola Salo ut på scenen och börjar sjunga en fantastisk tolkning av David Bowies ”Life on Mars”. Man kunde inte valt en bättre kandidat för uppgiften, jag ryser av välbehag. Så rätt, så fin hyllning till Bowie!

-”Kolla! Jag har ståpäls!”,  säger jag till Per och lyfter höger arm för att visa. Passar också på att själv kasta en snabb blick på armen. Sedan sänker jag den igen.

-”Eller förresten, skit i det. Jag har ju inget hår på armarna.”

Vi skrattar en lång stund båda två.

_MG_4123

December: Return of the Yogi

I december hittar jag tillbaka till något jag ägnade mycket tid åt förr, men av oförklarliga anledningar slutade med för sisådär 8 år sen: yoga. Det blir min räddning. Jag provar ett relativt lugnt kundalinipass hos bästa gurun Helen, vars studio ligger ett stenkast från vårt hem. Även om jag måste ta det försiktigt och inte klarar alla övningar är det en fantastisk upplevelse. Det blir lite som att hitta hem. De närmaste månaderna kommer jag att gå på måndagspasset hos Helen så ofta jag bara kan.

En tråkig men kanske oundviklig sak som händer i början av månaden är att min underbara, stöttande, fina Per blir sjukskriven. Krisrelaterad stress, säger läkaren. Allt som har hänt sen i somras har kommit ifatt honom, rädsla i kombination med ansvaret för familj och hem samt att fungera som stöd för mig. Jag står handfallen och förvirrad, har sett en tid att något varit galet men inte förstått. Nu får jag otroligt dåligt samvete.  Han är i ett första steg sjukskriven till mitten av januari. De första dygnen sover han i ett långt sträck. Därefter börjar han långsamt bli sig själv igen.

Den 15:e december följer Per med till onkologen för min sista behandling med Oxaliplatin. Jag är laddad och på gott humör, men ganska kort efter att droppet startat uppstår ett tryck över bröstkorgen. Det blir tungt att andas. Handflator och fotsulor börjar klia frenetiskt och Per manar mig att ringa på sköterskan. Det visar sig att jag har utvecklat överkänslighet mot det verksamma ämnet, något som händer titt som tätt hos cancerpatienter. Sköterskan stänger snabbt av droppet, därefter pumpas jag full av antihistaminer och symtomen klingar av. Överläkaren kikar in och gör en snabb check av mitt tillstånd. Jag är snopen men lättad när vi åker hem igen. Ena halvan av min behandling är tydligen klar, även om avslutningen blev något rumphuggen. Bra! Då är det bara ”resten kvar” – som man brukar säga – fyra gånger till med Fluorouracil.

Julen firas i omgångar med våra stora familjer och det är lika mysigt som vanligt. Det blir också tre intensiva, men underbara jullovsveckor med barnen när vi hittar på mycket bus och skoj tillsammans. I julklapp av Per och barnen får jag, bland andra saker, en yogamatta.

Mer omtänksamt än så kan det inte bli ❤

IMG_Att göra december 2015

November: Mörker

Trots att hela familjen får en veckas sol och bad i början av månaden är jag modstulen hela november. Jag brukar visserligen slokna varje år när vi går över till vintertid, men i år är det, av förklarliga skäl, värre än någonsin. Behandlingarna börjar ta ut sin rätt och fast jag är heltidssjukskriven är jag konstant trött. Och kroppens skick börjar smitta av sig på psyket.

Jag är ofta förkyld eller övertrött och måste därför avböja eller i sista stund avboka en mängd sociala sammankomster; en halloweenfest hos N, en middag med Per och vårt gamla ”midsommar- och nyårsgäng”, en julkonsert. Ofta tvingas Per och barnen åka iväg utan mig på familjesammankomster. Jag känner mig osocial och otillräcklig. Droppen kommer när jag precis avslutat min sjätte behandling och inser att jag bara är halvvägs på resan mot målet. Det är lika många gånger kvar! Jag är nära ett psykbryt.

I slutet av månaden har jag avstämning med onkologen. Hon meddelar att de ”plågat” mig tillräckligt, det räcker med två gånger till av den värsta cytostatikan, Oxaliplatin, vilket innebär att jag är klar med den innan jul. Även om jag ska fortsätta med den andra sorten som planerat (in i februari) blir jag otroligt lättad!

Det finns ett ljus i slutet av tunneln. Och nu kan jag också se det.

IMG_6741 svartvit_MG_4118IMG_6740 svartvit

2015-10-26: Hos onkologen

Vi svänger in på parkeringen utanför Östra och jag löser parkeringsbiljett medan Per hjälper barnen ur bilen. Vi ska till onkologen för min fjärde behandling.

Barnen stormar in på avdelningen och ömsom stör, ömsom charmar personal och patienter. De är som en virvelvind och jag hoppas innerligt att de livar upp mer än de irriterar. Tack vare Ung Cancer finns en kista med leksaker i väntrummet. Överläkaren går förbi och tar chansen att skoja lite med S. Han trollar med två gummiband men S förstår varken hur han gjorde eller finessen med tricket. ”Jaha, du leker med gummiband. Jag leker med en bok här borta”, ser S ut att tänka, samt: ”Är inte du för gammal för sånt där?” 🙂

Oktober har varit hektisk. Efter några veckors läkning från senaste operationen återupptogs cellgiftsbehandlingen i mitten av månaden. Under konvalescensen har jag kommit fram till två beslut. Det ena var att byta från tabletter till flytande form för ena cellgiftet. Nu får jag båda sorterna intravenöst med något mildare biverkningar och med lägre doser, fast oftare. Det andra beslutet var att sjukskriva mig på heltid. Det beslutet togs under svår vånda och mycket grubbel. Snacka om att identifiera sig med sitt jobb! Pinsamt.

Till biverkningarna hör stickningar och smärta i fingrar och tår, illamående och extrem trötthet. Huden har blivit brunare vilket innebär att många kommenterar att jag ser fräsch och pigg ut, vissa ifrågasätter till och med att jag är sjukskriven. Har också fått bruna fläckar i ansikte och på händer, en lätt prickig look.

Undersköterskan visar oss till en ledig säng och underbara Inger börjar plocka med sprutor, slangar, nål och dropp. Barnen tittar förundrat på. (Läkarna rekommenderar så många närstående som möjligt att närvara under någon/några behandlingar, det underlättar förståelsen för och avdramatiserar vad patienten går igenom. Och det gäller även barn.) När Inger fått allt på plats tar Per med barnen till entréplanet och cafeterian. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket tålamod i deras små kroppar för att titta på ett dropp som sakta rinner ner.

När Per och barnen kommer tillbaka efter någon timme är jag klar. Per hjälper mig på med jacka och skor, och sedan virvlar/studsar hela familjen ut genom korridorerna igen. Vi ”firar” behandlingen genom att äta lunch på en pastarestaurang alla fyra. Imorgon ska jag tillbaka ensam till onkologen för del två av två i denna omgången.

Vid det här laget vet jag vad som väntar och känner mig trygg i det. Idag och två dagar till är jag hysteriskt pigg på grund av kortisonet. När det har gått ur kroppen kommer två-tre dagar med extrem trötthet och vågor av illamående, dagar när jag sover i princip hela tiden. Sedan blir jag sakta mig själv igen, fram tills om två veckor, när det är dags för nästa dos. Obehagligt och inte särskilt roligt, men hanterbart.

Klart hanterbart.