2016-02-09: Behandlingsavslut och fånga dagarna

Det är en av de sista dagarna på Pers sjukskrivning och han kör mig till onkologen för det som ska bli min sista cellgiftsbehandling. Strax innan ska vi också träffa onkologen, Johanna.

Innerst inne hoppas jag att få slippa denna sista omgång. Även om jag var en kaxig och orädd patient i början av den här resan har cytostatikan nu tagit ut sin rätt. Kvinnan som sa i augusti att ”Kom an, bara! Ge mig alla gifter ni har!” med tillägget ”Jag är nog tuffare än somliga tror”, hon som tog sig an sin cellgiftsbehandling som om den vore ännu ett projekt på jobbet. Hon som antecknade noggrant i sin telefon varje ord som onkologen sa och bokade i kalendern, planerade, styrde och ställde. Den kvinnan, hon finns inte längre.

Projektledarpatienten med attityd är nu, ett halvår senare, reducerad till en svag och ynklig gnällis. Kroppen är slut. I början av januari fick jag förkylningsinfluensa och den går inte över. Varje gång jag börjar bli bättre får jag en ny dos cellgifter och vips är förkylning och feber tillbaka. Jag är orkeslös, har tappat ögonfransar och -bryn, gått upp i vikt och har mörka ringar under ögonen, som rinner konstant. Fingrar och tår pirrar och domnar. Jag ser suddigt. Jag påminner en vandrande vålnad och vill skrika högt att jag vill ha mitt gamla liv tillbaka.

Och som tur är hinner vi knappt in i rummet innan Johanna glatt meddelar att vi kan hoppa över denna sista omgång. Jag kan inte låta bli att le. Hon verkar ivrigare att få berätta den goda nyheten än vad jag är på att få höra den 🙂 Sedan pratar vi en lång stund om vad som kommer härnäst: ca 1,5 månaders vila innan jag kan börja arbetsträna i april. Per är med hela mötet.

Efteråt går vi och letar reda på Inger för att säga hejdå. Det känns vemodigt när vi går ut genom dörrarna från onkologen för sista gången, och även lite konstigt, faktiskt. Avdelningen har varit som ett andra hem under ett par månader och nu ska vi (förhoppningsvis) aldrig mer komma tillbaka.

Istället för att köra hem tar Per med mig till stränderna och husen som tillhör hans barndoms somrar. Han visar, pekar, berättar. Jag har aldrig varit här förut, inte med honom. Han har varit här med våra barn, i samband med föräldraledighet, vab, studiedagar. Nu visar han mig. Det är en fin dag. Och eftersom det råkar vara fettisdagen avslutar vi vår utflykt med varsin stor kaffe och semla.

Alla pratar om att fånga dagen, men jag vet inte, jag. Jag tänker att man underförstått får en ny dag och en ny och en ny igen, om man inte fångar just dagen idag. Så är det ju inte, dagarna är räknade. Det liv vi lever nu kommer inte att fortgå jämt, människorna vi älskar och omger oss med kommer inte alltid att finnas där. Var och en av oss har en utmätt tid här på jorden, se till att njuta av den! Fånga dagarna. Fånga alla du kan. För du vet aldrig vilken som blir din sista.

Carpe omnes diem.

Färdigbehandlad

 

Så här glad kan en person som normalt inte äter socker bli när man matar henne med semla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s