November: Mörker

Trots att hela familjen får en veckas sol och bad i början av månaden är jag modstulen hela november. Jag brukar visserligen slokna varje år när vi går över till vintertid, men i år är det, av förklarliga skäl, värre än någonsin. Behandlingarna börjar ta ut sin rätt och fast jag är heltidssjukskriven är jag konstant trött. Och kroppens skick börjar smitta av sig på psyket.

Jag är ofta förkyld eller övertrött och måste därför avböja eller i sista stund avboka en mängd sociala sammankomster; en halloweenfest hos N, en middag med Per och vårt gamla ”midsommar- och nyårsgäng”, en julkonsert. Ofta tvingas Per och barnen åka iväg utan mig på familjesammankomster. Jag känner mig osocial och otillräcklig. Droppen kommer när jag precis avslutat min sjätte behandling och inser att jag bara är halvvägs på resan mot målet. Det är lika många gånger kvar! Jag är nära ett psykbryt.

I slutet av månaden har jag avstämning med onkologen. Hon meddelar att de ”plågat” mig tillräckligt, det räcker med två gånger till av den värsta cytostatikan, Oxaliplatin, vilket innebär att jag är klar med den innan jul. Även om jag ska fortsätta med den andra sorten som planerat (in i februari) blir jag otroligt lättad!

Det finns ett ljus i slutet av tunneln. Och nu kan jag också se det.

IMG_6741 svartvit_MG_4118IMG_6740 svartvit

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s