2015-10-26: Hos onkologen

Vi svänger in på parkeringen utanför Östra och jag löser parkeringsbiljett medan Per hjälper barnen ur bilen. Vi ska till onkologen för min fjärde behandling.

Barnen stormar in på avdelningen och ömsom stör, ömsom charmar personal och patienter. De är som en virvelvind och jag hoppas innerligt att de livar upp mer än de irriterar. Tack vare Ung Cancer finns en kista med leksaker i väntrummet. Överläkaren går förbi och tar chansen att skoja lite med S. Han trollar med två gummiband men S förstår varken hur han gjorde eller finessen med tricket. ”Jaha, du leker med gummiband. Jag leker med en bok här borta”, ser S ut att tänka, samt: ”Är inte du för gammal för sånt där?” 🙂

Oktober har varit hektisk. Efter några veckors läkning från senaste operationen återupptogs cellgiftsbehandlingen i mitten av månaden. Under konvalescensen har jag kommit fram till två beslut. Det ena var att byta från tabletter till flytande form för ena cellgiftet. Nu får jag båda sorterna intravenöst med något mildare biverkningar och med lägre doser, fast oftare. Det andra beslutet var att sjukskriva mig på heltid. Det beslutet togs under svår vånda och mycket grubbel. Snacka om att identifiera sig med sitt jobb! Pinsamt.

Till biverkningarna hör stickningar och smärta i fingrar och tår, illamående och extrem trötthet. Huden har blivit brunare vilket innebär att många kommenterar att jag ser fräsch och pigg ut, vissa ifrågasätter till och med att jag är sjukskriven. Har också fått bruna fläckar i ansikte och på händer, en lätt prickig look.

Undersköterskan visar oss till en ledig säng och underbara Inger börjar plocka med sprutor, slangar, nål och dropp. Barnen tittar förundrat på. (Läkarna rekommenderar så många närstående som möjligt att närvara under någon/några behandlingar, det underlättar förståelsen för och avdramatiserar vad patienten går igenom. Och det gäller även barn.) När Inger fått allt på plats tar Per med barnen till entréplanet och cafeterian. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket tålamod i deras små kroppar för att titta på ett dropp som sakta rinner ner.

När Per och barnen kommer tillbaka efter någon timme är jag klar. Per hjälper mig på med jacka och skor, och sedan virvlar/studsar hela familjen ut genom korridorerna igen. Vi ”firar” behandlingen genom att äta lunch på en pastarestaurang alla fyra. Imorgon ska jag tillbaka ensam till onkologen för del två av två i denna omgången.

Vid det här laget vet jag vad som väntar och känner mig trygg i det. Idag och två dagar till är jag hysteriskt pigg på grund av kortisonet. När det har gått ur kroppen kommer två-tre dagar med extrem trötthet och vågor av illamående, dagar när jag sover i princip hela tiden. Sedan blir jag sakta mig själv igen, fram tills om två veckor, när det är dags för nästa dos. Obehagligt och inte särskilt roligt, men hanterbart.

Klart hanterbart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s