Vecka 26-28: Konvalescens

Efter midsommar är jag sjukskriven i ytterligare tre veckor för att magen ska läka. De två första veckorna är jag hemma och vilar mycket, men måste också lösa en del praktiska saker; en tid hos min jurist för att upprätta testamente, att avboka vår resa till USA för att få tillbaka på avbeställningsskyddet m.m.

Tio dagar efter operationen har jag tid på vårdcentralen för att ta bort agrafferna (som stygn fast av metall, mer som häftklamrar). Efter det dristar jag mig till en ”lång” promenad till ett närbeläget fik där jag äter lyxfrukost och kontemplerar över livet.

Beskedet om tumören har vänt upp och ner på min värld och fått mig att ifrågasätta mycket i samhället och livet i stort. Meningen med livet måste väl vara att stötta och hjälpa varandra? Eller? Vad är vi annars satta på jorden att göra? Sova? Leka med mobiltelefonen? Jobba och dra in skattepengar till samhället?

Jag kan inte skaka av mig känslan av att allt har gått snett, fruktansvärt snett. Visserligen minskar fattigdomen i världen, men: människor svälter, krig utkämpas, barn dör i brist på rent vatten, människor förföljs för sina åsikter. Den största tragedin är inte en 40+ småbarnsförälder i förorten som får cancer, oavsett om hen överlever eller ej. Den största tragedin är exempelvis en småbarnsförälder som förlorar sitt barn för att hen inte har råd med penicillin. Penicillin, som knappt kostar någonting! DÄR har vi de VERKLIGA tragedierna. Och de pågår hela tiden, dag som natt, medan vi tittar på.

(Vad jag inte vet när jag formulerar dessa tankar är att detta är sommaren då många av dessa frågor kommer att ställas på sin spets. Svenskar kommer gå man ur huse för att hjälpa nyanlända flyktingar, världen kommer förfasas över bilden på en drunknad 3-åring och Hans Rosling (en personlig favorit och stor förebild) kommer att bli ett namn på var mans/kvinnas läppar. Det är som att Sverige, eller nej, världen, vaknar, och det är häftigt, omskakande och alldeles, alldeles underbart.)

Men även vi som faktiskt har råd med penicillin mår inte bra. Många, många i min omgivning klagar över stress, dålig sömn, känslan att inte räcka till eller konstant trötthet. Jag förstår att det är bra att vi jobbar ihop skattepengar för att samhället ska tillhandahålla vägar, skolor, vård. Men om vi jobbar så att vi blir sjuka? Om vi jobbar så att vi inte orkar bry oss om våra medmänniskor och har så bråttom till jobbet att trafikolyckorna ökar? Om vi stressar så att vi äter fel, struntar i motion och sover dåligt? Jag kan inte skaka av mig ”ekorrhjulskänslan” där allt förväntas spinna snabbare och snabbare och den enda som tjänar på detta är, just det, den som beskattar (i princip) alla ekonomiska transaktioner. Staten, eller samhället om man vill. Och ändå verkar inte resurserna räcka till?

Nej, jag tror inte att det är såhär vi ville ha det, jag vägrar tro det. Nog måste väl mänskligheten ha ett högre syfte än att BARA jobba? Nog måste vår förmåga att hjälpa, stötta och värna våra medmänniskor vara högre värderad än vad vårt 8-5-gnet drar in i form av pengar?

Och med medmänniskor menar jag inte bara flyktingar, svältande barn, krigsoffer o.s.v. Jag tänker på mina grannar, som jag känner men aldrig hinner prata med, mina föräldrar, syskon, svågrar, svägerskor, barnens kusiner. Min man och mina barn. Mina vänner, som jag träffat alltför sällan sedan barnen kom. Jag väljer alltså att jobba 100% under småbarnsåren, istället för att ha tid att träffa de människor jag tycker om och vill tillbringa min tid med?

Jag inser plötsligt att jag inte sörjer en framtid som jag eventuellt kommer att gå miste om. Åtminstone inte i samma utsträckning som jag sörjer hur jag har använt min tid på jorden fram tills nu. Mina prioriteringar har varit HELT FEL. Helt. Fel. Tokfel. Det kommer bli ändring på det nu.

Den sista veckan av min sjukskrivning är också familjens första semestervecka, den vecka då vi skulle åkt till U.S.A. Det blir mindre vila och mer aktiviteter med barnen och en resa med hela familjen till min mamma M, som bor en bit från Göteborg Jag får mindre tid att fundera, men det spelar inte så stor roll. Tanken är väckt och funderingarna har kommit för att stanna.

Our economic system is based on
Källa: The Economics of Happiness, FB

IMG_5735

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s