2015-06-11: What a difference a day makes

Per hämtar mig utanför Mölndalskontoret där jag har haft ett heldagsmöte. Har suttit som på nålar hela tiden och nerverna är nu utanpå kroppen. Idag ska jag få min dom.

På Östra parkerar vi, anmäler vår ankomst och betalar i kassan på Centralkliniken och går sedan till Kirurgpaviljongen precis utanför. Vi får vänta en bra stund, de ligger efter i tidsschemat och jag blir så rastlös att jag vill krypa ur skinnet. Per är lugn.

Till sist kommer sköterskan – Anette – som ska vara min kontaktperson genom hela den här resan. Vi visas in i ett rum och väntar ytterligare någon minut på läkaren. Han ser bister ut när han kommer och jag vill bara att han ska säga snabbt, snabbt vad som gäller. Skit samma vad resultatet är, bara jag får veta! Nu!

Han harklar sig, summerar kort det vi redan vet; en tumör har hittats och jag har genomgått skiktröntgen. Sedan frågar han hur mycket vi vet om tjocktarmscancer och jag rabblar allt jag har läst den senaste veckan; det finns godartade och elakartade tumörer, cancer kategoriseras i fyra stadier beroende på spridning och därmed allvarlighet för patienten, där ett är bäst och fyra sämst. Och så vidare.

– ”En tumör av den storleken som du har är alltid elakartad”, förklarar han och mitt hopp sjunker. Vi sitter tysta och väntar på fortsättningen. ”Skiktröntgen visar att ingen spridning skett till lungor eller lever”, konstaterar han vidare.

Jag tappar hakan men finner mig snabbt. ”Hur är det med spridning till andra vitala organ”, frågar jag försiktigt. Han ser förvånad ut. ”Det vet vi inte, alltså, det har vi inte kollat. Tjocktarmscancer sprider sig i första hand till lever och lungor.”

Därefter gör han och Anette en lång utläggning om vad som ska hända framåt. Tumören måste givetvis opereras bort. Väntetiden är 4-6 veckor, de jobbar för högtryck men med tanke på sommarsemestrar och långa köer går det tyvärr inte att skynda på processen. De opererar så mycket de kan.

Efter det ska tumören och kringliggande tarmsnuttar undersökas av patologen, för att se om cancern spridit sig till lymfkörtlarna. När vi har besked därifrån kommer vi att slussas till onkologen för eventuella vidare åtgärder. Därefter blir det regelbundna uppföljningar, ganska tätt de närmaste åren och sedan var femte år tills jag är 75.

Jag är stum. Tills jag är 75? De tror alltså att jag kommer leva till minst 75?

På vägen hem är jag euforisk, tänker att jag borde köpa en lott. Minns läkarens varnande ord: det kan hända att jag får stomi. Stomi? Skrattretande. Ge mig fem stomipåsar, hugg av armar och ben om ni vill.

Bara jag får vara med min familj.

Skärmavbild 2015-09-09 kl. 23.04.32
Angelina Jordan, åttaåringen som sjunger barfota för att hon har gett bort sina skor till en fattig flicka. Du ger hopp för mänskligheten! Här gör hon en fantastisk tolkning av ”What a difference a day makes”. (Klicka på texten istället för bilden.)

3 reaktioner på ”2015-06-11: What a difference a day makes

  1. Tänker på.dej ikväll. Mår du illa? Har du ångest? Kan du få i dej nån mat??? Har du ont??

    Älskade Carokine, med det gulliga leendet, tänker också på vad min Hemtologläkare sa.till mej när jag fick min prognos …… Gläds med allt positivt du har omkring dej. Barn, kompisar och goda vänner

    att vara positiv till alla små värdefulla saker som livet ändå har att ge, det gör att tumören utveklas .långsammare.Stress och oro är skit, glädje är en bra för till en bättre läkning💙💙
    Sen blir inte alla dagar rosa ändå.
    Bamse kram från Nina

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s