2015-06-09: Skiktröntgen

Per är hemma med S som har vattkoppor, så jag åker själv till Östra. Fastän jag känner mig lugn och stark hela vägen blir jag plötsligt liten och väldigt rädd när jag lägger mig på britsen framför röntgenapparaten. En ström av tårar rinner tyst och snabbt nerför tinningarna, det spelar ingen roll hur mycket jag torkar.

Sköterskan lägger en lugnande hand på min axel och frågar om det är undersökningen jag är rädd för, eller resultaten? Jag tänker att hon är dum i huvudet och vill vråla ”Jag vill se mina barn växa upp!!!” men det gör jag såklart inte. Istället mumlar jag något om ”resultaten” och ”små barn”, som den duktiga, väluppfostrade tjej jag är.

Sedan sprutar hon in kontrastvätskan i mitt blodomlopp och jag blir varm i hela kroppen, en metallisk smak i munnen. Hon lämnar rummet och jag följer instruktionerna från apparaten: ”andas in – håll andan – andas normalt”, alltmedan jag och min brits åker fram och tillbaka i trumman.

När jag går därifrån vet jag fortfarande lika lite om mina chanser, men är förhoppningsvis ett steg närmare ett positivt besked. Eller ja, ett besked i alla fall. Något slags besked.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s