Per är hemma med S som har vattkoppor, så jag åker själv till Östra. Fastän jag känner mig lugn och stark hela vägen blir jag plötsligt liten och väldigt rädd när jag lägger mig på britsen framför röntgenapparaten. En ström av tårar rinner tyst och snabbt nerför tinningarna, det spelar ingen roll hur mycket jag torkar.
Sköterskan lägger en lugnande hand på min axel och frågar om det är undersökningen jag är rädd för, eller resultaten? Jag tänker att hon är dum i huvudet och vill vråla ”Jag vill se mina barn växa upp!!!” men det gör jag såklart inte. Istället mumlar jag något om ”resultaten” och ”små barn”, som den duktiga, väluppfostrade tjej jag är.
Sedan sprutar hon in kontrastvätskan i mitt blodomlopp och jag blir varm i hela kroppen, en metallisk smak i munnen. Hon lämnar rummet och jag följer instruktionerna från apparaten: ”andas in – håll andan – andas normalt”, alltmedan jag och min brits åker fram och tillbaka i trumman.
När jag går därifrån vet jag fortfarande lika lite om mina chanser, men är förhoppningsvis ett steg närmare ett positivt besked. Eller ja, ett besked i alla fall. Något slags besked.
Världen får vänta 
Kämpa på det fixar du! Kramar i massor 🙅💞
Nina
GillaGilla
Hej Caroline,
Jag har aldrig skrivit i en blogg, måste erkänna att det känns lite konstig göra det här och till Dig när Du befinner Dig i en känslig period i ditt liv. Hoppas jag inte klantar mig.
Jag vill egentligen bara säga att jag har tänkt mycket på Dig/Er och beundrar Din styrka.
Att skriva, tror jag, fungerar som en terapi, att få ut känslor, rädsla, funderingar. Det är svårare för oss andra hitta orden. Därför skickar jag bara en stor kram till Dig och önskar djupt från mitt hjärta att Du blir bra snart. Laurita
GillaGilla
Hej Laurita,
tack för dina fina ord! De värmer ❤
Ja, jag upptäcker mer och mer hur terapeutiskt det är att skriva, verkligen otroligt skönt. Och att jag får så många kommentarer och uppbackning från vänner och bekanta, är helt överväldigad ❤ ❤ ❤ Jag räknar kallt med att jag kommer att bli helt bra. Tack för din omtanke!
Kramar,
Caroline
P.S. Det finns inget du kan skriva eller säga som är "klantigt", fundera inte på det.
GillaGilla